Hej!

 

Tänkte ta mig friheten - eftersom det är min egen blogg - att skriva ett sjukt himla långt inlägg om min flytt, mitt nya plugg och min nya hemstad. För er som vill läsa alltså. Som en liten ganska lång uppdatering typ. För er som inte vill läsa - nämen skrolla vidare då, eller klicka snabbt som attan på krysset och stäng fliken.

 

Jag vet att jag har känt mig ganska distansierat från det mesta som börjar på S och slutar på tockholm. Kan väl bero på att jag har kämpat till 1000 för att göra det också. Jag har hört att det ska bli lite enklare då. Om man inte tänker så mycket på hur det kommer att bli, eller blickar för mycket bakåt. Det ska inte göra lika ont, och man ska kunna släppa taget lite enklare. Jag vet inte om det har gått så bra. Men jag har i och för sig inget att jämföra med heller. Så för att ha gjort det en första gång har det väl gått halvbra, om jag får säga det själv.

 

"Kom till poängen någon gång då!"

Okej, okej. Jag ska, ta det lugnt!

 

Innan jag börjar måste jag bara berätta att jag sitter och äter lunch och att det har slagit om till vintertid och att jag bloggar och pluggar och skriver lite omlott, plus packar för att åka hem till S-tockholm en vecka för lite lätt påhittat - egentaget höstlov och lite lugn ett tag. Ett mycket behövligt lugn.

Dessutom på tal om ingenting har jag färgat håret också. Eller lite i alla fall. Ni vet en sådandär DipDye. Den blev min favoritfärg. Lila. För jag vägrade tro att allt var förstört när frisören jag färgade hela mitt hår lila hos, sa att mitt hår var för fint för att färgen skulle fastna och att jag nog förmodligen inte hade möjligheten att ha lila hår. Jag vägrade tro att det var slutet. Och här sitter jag med lila hår! Whiee!

 

 

Okej. Så nu.

Jag sökte i våras, när jag fortfarande var insvept i plugg-ångor från gymnasiets slutspurt, in till ganska så många universitet. Detta för att dels ha något att göra när hösten kom, dels för att man fick det berättat för sig från lärare att om man inte sökte in nu att det skulle bli typ dubbelt så svårt att komma in ett år senare, men framförallt för att man ville börja plugga under höstterminen. Dessutom sökte jag bara in till det program jag helst av allt ville.

Så, till min poäng. Jag kom in! Whopwhop!

Ett litet hinder bara. Jag kom in 4 timmar ifrån hemma. Jag bodde i S-tockholm och kom in i Jönköping. Ett så himla stort JAAAA.

För jag har i flera år velat flytta. Jag var trött på att bo hemma, vara kvar i S-tockholm, göra samma samma hela tiden. Hade så himla länge velat flyga ut. Jag ville bort.

Samtidigt som en extrem våg av ångest kom svepande. Varför kom allt så himla plötsligt? Nu gick tiden så farligt fort. Under vårterminen var det mycket som behövde klaras av, mycket som skulle hinnas med och mycket som skulle bli klart. Mest av allt gymnasiet då. Men ocskå bli frisk - lyckades ju då att få Körtelfeber och bli ganska sjuk och trött. Jämt och ständigt hängde denna trötthet över en som ett himla vintertäcke. Men sen låg en oro över en om hur höstterminen skulle bli också (innan beskedet om universitetet hade kommit).

 

Det var alltså mycket som fanns på hjärnan redan innan beslutet kom. Men när det kom. Vilken lättnad. Lilla jag kom in! Jag kom in på mitt förstahandsval. I maj månad var jag där på en lämplighetsbedömning, d.v.s. ett kort prov och en intervju för att lärarna på universitet skulle få en uppfattning om vem jag var och om jag skulle kunna vara lämplig för att bli lärare. För det första, var det en speciell, lite lätt läskig upplevelse sådär. Mentalt alltså, det var ju ingen som var elak eller så. Men jag körde ner till Jönköping själv, bodde hos en kompis till min mamma, gjorde proven och körde hem igen. Kallar det min första egna lilla bilsemester. Själva resan - körandet alltså - vägde upp osäkerheten på proven, för den var underbar. Men jag klarade mig också på själva proven. Jag är alltså lämplig för att bli förskollärare.

 

Sen var det såklart ganska mycket att förbereda sig mentalt och fysiskt för att flytta. För jag hade bestämt mig. Jag klickade på JA-rutan och började leta boende. 

Jag förberedde mig så bra det gick att lämna alla. Min familj, vännerna, vägarna till stan och hem, tunnelbanan, bussarna, gångvägarna, huset, allt som innehöll känslan av hemma. Det tog några månader. Och det är fortfarande inte över. Jag minns fortfarande allt och håller kvar i minnen som man kanske borde släppa. Det spelar liksom ingen roll här i Jönköping om tunnebanan i S-tockholm har något tekniskt fel den 13/10 eller inte.

Jag förberedde mig fysiskt genom att börja packa. Vilket var himla svårt. Vad packar man för att flytta hemifrån? Hur packar man ihop hela sitt liv? Jag vet att jag inte behövde packa ihop allt, eftersom min familj bor kvar i huset jag lämnade, men det var ändå att jag skulle packa ihop för att flytta själv och packa ihop för att flytta till ett mer  eget liv på något konstigt invecklat sätt.

Men jag gjorde det. Och flyttade ner till Jönköping, min nya hemstad den 21 augusti 2016. Jag kom fram sent på kvällen. Ca 2 veckor tidigare hade jag fått tag i ett boende, och tillsammans med en ny vänskap bestämde vi oss för att flytta in i en gullig vindsvåning på samma gata som skolan. En vecka innna flytt var vi båda vid lägeneheten tillsammans med våra föräldrar och skrev kontrakt och jag höll för första gången egna nycklar till en egen bostad i min hand. Vid samma tillfälle var jag på Ikea och skaffade säng och lakan för att något sådant fanns inte i lägenheten. 

Sen gick det en vecka och jag förberedde mig allt vad jag kunde. Funderade om det fanns något mer man kunde packa. Om det var något jag hade glömt. Men samtidigt träffa så många av släkt och vänner som gick att trycka in. Men ändå mest av allt känna den extrema väldiga glädjen som sköljde över mig när jag satt på bussen och vi var i utkanten av S-tockholm och jag fick känslan av att jag klev in i ett nytt skede av mitt liv.

Och det kändes underbart. I just det ögonblicket kändes det som om ingenting i hela världen kunde stoppa mig. Som om det här var det bästa som någonsin hade hänt.

 

Och allt var underbart. Det har tagit tid att komma in i lägenheten. Det är därför ingenting har skrivits om det. Inga bilder från den här nya staden har kommit upp här och det har mest varit tomt på uppdateringar. Men nu, 2 månader senare känns det som om jag är lite mer på plats. Jag har börjat vänja mig vid att säga att jag har två hemstäder, eller i alla fall två hem i två städer. Ett jag bor i och ett jag hälsar på då och då. 

 

 

Okej, och ja, jag har ju då också börjat plugga. Till förskollärare. Och som med det mesta jag gör så tvivlar jag på om det är 100 % rätt det jag gör. Och jag vet inte, för hur skulle man kunna veta om det man gör går felfritt hela vägen? Det kan man inte veta. Men jag vet att det känns bra nu och att det här är vad jag vill göra just nu. Just nu är det bra. Och jag har börjat hitta nya vänner här - även fast jag självklart inte har glömt er jag har hemma i S-tockholm. Ni är underbara <3

Och det börjar kännas ganska bra att leva här. Vi klarar oss bra med mat och lever bra i vår lägenehet som ibland känns liten, ibland stor men mestadels av tiden alldeles lagom.

Plugget går bra. Jag klarade min första tenta! Yay! Och i fredags slutade vår första kurs. På måndag börjar nästa. Men egentligen nog inte förns om typ en vecka, för nästa vecka händer egenligen inte så mycket. Det är i stort sett tomt på schemat.

Så nu taggar jag en fortsatt härlig hösttermin och ser mycket framemot att träffa familj och vänner nästa vecka när jag är hemma i S-tockholm igen.

 

Kul att ni läste så här långt! :D

Vi ses snart igen i nästa inlägg, då hoppas jag på en bildbomb av Jönköpings-bilder!

 

Kramisar <3