Vi for upp med mor
Del två av Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo är genomläst!
Skulle nog behöva säga att den första boken var bättre, men har älskat att följa Jana vidare i livet, upp och ner och fram och bak. Hon har det inte lätt, eller rättelse, hon gör det inte lätt för sig. Men jag gillar också att hon blivit starkare i denna boken, ser mindre ner på sig själv och står upp för sig själv mer.
Boken börjar med att Jana och Brors modren har dött och de följer efter likbilen till hennes hemby. De åker från Smålånger i Västerbotten till Kukkojärvi i Norrbotten.
Bror blir allt sämre. Jana skulle i första boken åka upp till Smålånger för att rädda honom ur alkoholen. Det gick bättre, men i Kukkojärvi blir det bara sämre och sämre, men inte är det alkoholen som gör honom sämre.
Kukkojärvi är ett mycket kyrklig by. De som lever där är med i gemenskapen eller utanför i det mesta. Deras pastor Silas är en svår människa med starka gammaldags åsikter och gör allt för att sätta käpparna i Janas hjul att rädda sin bror.
Jana träffar Jussi. Hennes kusin som hon aldrig träffat och int tycker hon är särskilt lik heller. Han ger henne och Bror en plats för natten och Jana blir kvar i sökandet efter en tillvaro utan flykt. Hon blir kvar för räddningen av sin bror...
Hon stannar kvar i byn och tar jobb på en skola, blir bildlärare och tampas med att få sina elever se nya perspektiv på livet och världen, utanför Guds värld.
Men hon förstår dem också, så väl. Att växa upp med Gud och guds perspektiv och guds buskap och allt som hennes mor har uppfostrat henne själv med. Hon förstår dem, men hon sätter gud i ett annat perspektiv, ett där man kan välja att följa honom för att man tror på honom, men inte leva efter värderingarna som rådde på tiden när han levde. Att se bortom ett samhälle med ett kvinnonedvärderande synsätt. Allt de behöver veta står i bibeln, för Pastor Silas dyrkar bibeln. Bibeln är det enda han får makt ifrån, och sätter någon sig emot honom, ja då gäller det att vara på vakt.
En mycket läsvärd bok, insup den första, andas den andra! <3
Jag väntar spänt på att läsa sista delen om janakippo, men den släpps inte förens om två veckor, så lär ju dröja ett tag. Men tillräckligt länge för att bearbeta de två första kanske, för de behöver bearbetningsperioder. Du väntas inte läsa glada positiva böcker, de tar på en, känns inuti, tar en med på en berättelse om svårigheter och skam och skuld i små insjunkna byar i norrland.
En fin grej från denna bok är dock att de nämner att de äter kaffeost, vilket träffade in i hjärtat hos mig genom minnen från min barndom. Jag lärde mig dricka kaffe med kaffeosten, den gnissliga sega härligheten. Det är något fint i att känna igen sig i böcker, att känna gemenskap med huvudkaraktärerna, att känna igen sig i omgivningarna, att känna tydliga verkliga minnen. Ingen som jag har träffat här nere i Småland har haft någon aning om vad kaffeost och det får mitt hjärta att värka efter norrland. Efter släkt och lanställe och natur och stillsamma dagar <3