Hej,

Alltså jag tror nästan på riktigt att jag faktiskt har någon sorts form av livskris.

Typ alla man träffar frågar hur skolan går, du är färdig snart va? Ja, tar examen i januari nästa år, så mindre än ett år kvar. Oj, det är ju snart ju! Ja, jag vet.. Jahopp, vad ska du göra sen då? Jadu, bra fråga, jag har ingen aning. Men det borde du väl börja tänka på, eller i alla fall ganska snart? Ehh, asså jag klarar mig nog, men jag vet liksom inte vart jag vill, jag kan flytta och börja jobba vartsom i hela världen, det är egentligen ingenting som håller mig fast på någon särskild plats.

Och det är väl i och för sig ganska nice o inte ha några som helst dutys eller tvång. Men det är ju också ganska skrämmande, att liksom inte ha en enda fast punkt någonstans, känna sig som en freaking flytande amöba. Okej, kanske inte så hemskt som en amöba som inte ens har tankar och känslor, men liksom så oberörd flytande.

Har liksom lite ångest inför framtiden, och vill typ inte sluta plugga? Trivs liksom så bra i detta livet?! Men man vill ju börja jobba me, är inne på sista praktiken nu och det är lite längtigt till att stå där själv och faktiskt jobba på riktigt. Men också det är skrämmande, hur ska jag kunna visa att jag kan ALLT det här jag har lärt mig under då 3,5 år...Det hörnini, det är svårt!

 

Dessutom är sånt här med saknad också skitjobbigt. Att sakna sådant som har varit - lättare, att sakna sånt som är långt bort - avståndsmässigt, att sakna sånt som är i förbipassé - minnen. Skitjobbigt. Och så ska man on top of that alltid vara så jäkla glad, och så är man INTE det, okej, det är jobbigt.

 

Tack, nu har jag sagt mitt! Önskar er en fin lördag! Kram