Mitt abslouta nya favoritord, som inte riktigt går att använda alls, så där att man börjar en mening med att skriva hallå! sen skriver meningen, och sen går tillbaka och tar bort hallå!et för att det inte passade in.

 

 

Men hallå! jag har kommit fram till en väldigt viktig oviktig grej.

Jag har blivit nån.

Och jag vet inte om jag vill vara den.

 

Jag har liksom tydligen blivit trendig.

Hallå!! Jag är inte trendig, jag har alltid på mig fel kläder, och klär upp mig på event man inte ska klä upp sig på, och har alltid haft fel smink för att jag suger på att sminka mig och bara förmår mig inte att lära mig oavsett hur många youtube-videos jag ser på (måste väl nämna att jag knappt ser på några då), och blir typ aldrig medbjuden på nåt (läs dåtid, detta sker inte lika ofta längre, omedbjudandena alltså (fast det beror nog på att de där okompis kompisarna som aldrig bjöd med en till saker också finns i dåtiden)), och hade fult hår och var inte bra på någonting och allt sådant där som man inte vill erkänna för att man in i det sista inte vill erkänna att det är sant, fast att det är det och att man nog funderar på att man faktiskt trivs rätt bra själv, och att det egentligen inte stämmer, fast man måste tro på det för att inte gå under.

Och nu är jag plötsligt kategoriserad som trendig. Och jag höll på att gå under av bara självaste den kommentaren. Nej det är jag för i helvete inte. Jag är INTE trendig. Det är inte jag. Har jag tappat min personlighet nu om jag ska vara en sådan där trendig eller? För trendig kopplar min hjärna ihop med okompis kompisar och det vill inte min person kopplas ihop med. Så nej, jag är inte "trendig", jag är inte sådan. Jag är inte som de, de som tryckte ner, de där okompis kompisarna, så där falska.

 

Fast jag kanske är trendig på ett bra sätt, som att min klädstil efter miljontals år äntligen har accepterats, som om det finns en plats för mig också. Som att jag också finns liksom. Som att jag kan vara på en annan nivå än som en okompis kompis kompis som egentligen, i det riktiga livet inte existerar. Men att jag nu gör det, existerar.

Och det är ju väldigt himla bra och lovande. Och då kan jag gärna vara trendig. Tack för kommentaren om att jag är trendig, jag tar emot den, tar in den och bär upp den med det fetaste jävla största leende jag kan.

 

Tack och hej, ingen leverpastej (för det är inte gott).